Det finns en text som bara jag kan läsa.
Anteckningarna i mitt reporterblock.
Alltså de där krumelurerna, som ömsom svajar, ömsom sträcker ut sig till oigenkännlighet.
För alla utom mig.
Tanken svindlar.
Om inte jag kan läsa dem, vad händer då med den intressanta intervjun eller det inspirerande reportaget som bara ligger där och väntar på att nå ut till sina läsare?
Nä just det.
Det blir inget.
Det var detta som fick mig att köpa en inspelare. Inte för att jag behövde en inspelare. Utan för att jag ville gardera mig och sätta en slags kvalitetsstämpel på uppdraget. Uppdraget att leverera. Till varje pris.
Låter bra, eller hur?
Men tro inte att jag slutade anteckna för det. Nej då. För tekniken kan ju strula och det kan inte mina kråkfötter. I alla fall inte så länge pennan fungerar (och någon av alla reserverna). Tack vare kråkfötterna har jag kunnat skriva ut intervjuer med per-minut-inbokade koncernchefer, välsmorda politiker och besjälade forskare. Allt viktigt som de har sagt har kommit med.
Dessutom. I reporterblocket finns inget onödigt kringprat, inga hummanden och ofullständiga meningar. Snacket är så att säga redan silat.
Så. Numera ger jag mig ut på större jobb försedd med såväl hängslen som livrem.
Vem vill bli intervjuad?
Lena Fieber

Maj 2009
---------------------------------------------

Att hoppa fallskärm eller skriva en bok

Att bestämma sig för att skriva en bok är lite som att hoppa fallskärm. Personligen skulle jag aldrig komma på tanken att hoppa fallskärm. Jag är alldeles för höjdrädd, och vid fallskrämshopp är ju höjden mycket påtaglig. Däremot kastade jag mig gladeligen ut i det tomma inte, utan bestämd utgång, som det innebär att skriva en bok.
Att fundera över böcker man skulle vilja skriva är ju ganska ofarligt och harmlöst. Det är vi många som ägnar oss åt. Idéerna flödar över alla breddar och inte ens när man skickar iväg sina synopsis är man särskilt orolig. Möjligen känner man sig lite skönt förväntansfull tills refuseringsbrevet dimper ner i brevlådan, vilket det vanligen gör. Jag hörde någonstans att ett medelstort bokförlag får in minst 30 färdiga manus (de flesta kriminalromaner) i veckan och ännu fler synopsis till bokidéer. Där kan man alltså hålla på och spruta idéer och plita ner synopsis utan att det upplevs som särskilt krävande, eller som särskilt sorgligt när man får nej.
Att mot all förmodan få det där samtalet från bokförlaget där någon trevlig person säger i luren ”Att jo, vi gillar din idé, den här boken vill vi gärna ge ut” är något helt annat. När verkligheten hunnit ikapp tanken, och man inser att nu ”j…vlar” är det på riktigt infinner sig fallskärmskänslan. Här kan vi snacka höjdskräck på allvar. Frågorna trängs i huvudet och ekar tomt ut i medvetandet som plötsligt slutat fungera. Vad har jag gett mig in på, hur ska detta gå och vad i himlens namn var det som fick mig att tro att jag skulle kunna skriva ihop en hel bok?
Så ungefär var det åtminstone för mig. Fantastiskt kul, men minst lika skrämmande.
Efter att kontraktet skrivits blev mitt åtagande än mer verkligt. Nu hade jag ett bestämt datum då mitt manus på minst si och så många sidor skulle vara färdigt. Författandet skulle ske vid sidan av mitt frilanseri, så det var bara att sätta igång. Själva researcharbetet och skrivandet tog nästan ett år eftersom det mesta fick göras på fritiden. Under den första tiden var jag konstant orolig för om jag verkligen skulle få ihop tillräckligt med material och resten av tiden för om min text skulle hålla. När jag mejlade iväg mitt manus på utsatt datum var jag mäkta glad, men förstås lite nervös för lektörens dom. Domen blev till min fördel och efter smärre ändringar och en och annan omdisposition var manuset till min alldeles egna bok klart. När den till slut kom från tryckeriet och låg där i min hand kändes det som om jag hade hoppat fallskärm och klarat det.
I skrivande stund är lanseringen av min bok igång och de sista veckorna har jag fått påringningar från olika tidningar, webbsajter och till och med radiokanaler som vill intervjua mig och berätta om det ämne jag skrivit om och om min bok. Här står jag plötsligt på andra sidan skranket. Blir intervjuad, formulerar mig oklart och blir förstås felciterad. Nu är det jag som dementerar och ber resportern skriva om, så att det inte uppstår missförstånd. Något jag förstås kommer att ha nytta av i mitt fortsatta arbete som skribent.
Att jag fick möjligheten att skriva en bok har betytt oerhört mycket för mig som person, jag har lärt mig massor om mitt ämne och dessutom utvecklats i mitt yrke som skribent och journalist.
Vad min bok handlar om?
Jo, den heter Annorlunda barnbarn, är utgiven på Cura förlag och handlar om hur det är att vara mor- eller farförälder till ett barn med funktionsnedsättningar.
Läs den!!
PS. Den finns till bra pris i internetbokhandeln.

Monica Klasén McGrath

Oktober 2008

-----------------------------------------------------

Kommuniska

Vem läser din tidning?

”...utveckla nya strategier... skapa nya produktsegment... optimera marknadsstöd... kompetensutveckla personalen... slimma organisationen... följa upp... fokusera... initiera... .analysera... konkretisera.”

Kommuniska, bisnisska, eller kanske vårdiska? Våra kansli- och fackspråk är många och ibland viktiga för tydlighetens skull när vi pratar med våra kollegor. Även vi journalister har vårt eget språk. Vi talar om knäck och mellisar utan tanke på julgodis och mellanmål. Det fungerar för den som är invigd.

De andra slutar läsa.

Många människor har intressanta och viktiga saker att berätta, men svårt att berätta sin historia så att alla förstår. Vissa texter och tidningar når aldrig mer än en handfull insatta läsare även om målgruppen är större. Den skribent eller redaktör som jobbat länge inom sitt fackområde kan bli hemmablind.

En bra journalist kan berätta en historia, plocka russinen ur fikonspråken och översätta dem till läsvänlig svenska. En bra redaktör får tidningar att blomma och läsarna att längta efter nästa nummer. De bästa journalisterna och redaktörerna får även nya svenskar och dem med språkliga problem att kasta sig över tidningen.

Gunilla Schönning

Maj 2008

Knäck = ett journalistiskt uppdrag; reportage, intervju.
Mellis = mellanrubrik, en mindre rubrik inne i en artikel.
----------------------------------------------------

Virtuella kvinnor
- Jobbar du där, eller?
Ja, alltså jag jobbar lite här och där…
– Men där, på Mediakvinnsen eller vad det heter?
Jaaa, vi är en grupp liksom, men vi finns inte på samma ställe.
– Jamen, jobbar du inte nånstans då? Finns inte det där Mediakvinnorna?
Och varför får inte män vara med? Är inte det diskriminering?

Så kan det låta. Det har inte varit helt lätt, att under årens lopp förklara vad en grupp nätverkande kvinnor på nätet gör och kan användas till. Lite beror det ju på hur man lyssnar också, kvinnor på nätet eller virtuellt nätverk låter väl lite olika.

Kan man finnas, fast man inte finns så där påtagligt handfast? Kan man finnas, fast man gör olika saker? Ja, det kan man. Vi är en grupp med sju journalister och en fotograf. Professionella företagare allihop. Och vi finns, även om vi inte har samma fysiska adress. Våra arbetsplatser är spridda runt Stockholm, med periodvisa avstickare ännu längre bort. Det är det som är så fint med den nya världen, den nya tekniken. Vi är en arbetsgrupp fast vi har olika geografiska adresser och arbetstider. Våra kunder kan alltid nå oss. Och vi varandra.

När vi träffas IRL har vi kul, men också struktur med vår ständiga iver att lära oss nytt. Våra samlade erfarenheter är en guldgruva. Ibland fyller vi på i gruvan med kompetens utifrån. Det är väldigt roligt och något vi vill göra oftare. Senast hade vi professor Karin Alfredsson som gäst. Då lärde vi oss ännu mer om hur viktigt det är att göra jobbet roligt. Att göra det där som verkligen lockar. Nu tränar vi på det.

Anita Andersson-Stenfors
Februari 2008